Olof Herman Sundholm

Gruvingenjör. Blev 74 år.

Äktenskap med Adele Henriette Wilhelmine Marie Kippel Sundholm (1877 - 1949)

Noteringar

Olof Herman Sundholm
Född:1870-10-28 – Visby domkyrkoförsamling, Gotlands län
Död:1945-08-02 – Danderyds församling, Stockholms län

Gruvingenjör

Band 34, sida 268.
Meriter

Sundholm, Olof Herman, f 28 okt 1870 i Visby stadsförs, d 2 aug 1945 i Danderyd, Sth. Föräldrar: direktören för kronoarbetskåren på Tjurkö vid Karlskrona, majoren Olof Theodor S o Josefina Augusta Bothilda Schürer von Waldheim. Mogenhetsex vid H a l i Karlskrona 28 maj 89, ord elev vid KTH 14 sept 89, avgångsex från fackavd:s för bergsvetensk underavd för gruvvetensk där 31 okt 93, auskultant i Kommerskoll:s industribyrå 7 nov 93, konsulterande gruvingenjör 94–10, gruvingenjör i södra bergmästaredistr 16 febr 97, i mellersta distr 8 april 02–20, tekn ledare vid Bergverks ab Vulcanus, Blötberget, Kopp, 00, VD o led av styr där 10–26, led av en utredn ang äganderättsförhållandena inom Grängesbergs gruvfält 09–20, sekr i Fören Bergshandteringens vänner 10–36, red för Blad för Bergshandteringens vänner 11–36, led av styr för ab Järnsvamp, Sthlm, 11–16, VD för Fastighets ab Ferrum, Ludvika, 11–18, led av gruvlagstiftn:komm mars 16–juni 19, av styr för Mellansvenska gruvförb 16–20, av styr för Sv sprängämnesfören 18–26, av styr för Bergslagernas järnvaru ab, Ludvika, 18–30, tf befälhavare över landstormen i Falu västra rullföringsområde 1 okt 19–25, VD för Gruv ab Stark, Norberg, Vm, 20–22, led av styr för ab Ferriconcentrat, Sthlm, 27–37.

G 14 dec 1898 i Hamburg, Tyskland (SvTeknF), m Adéle Henriette Vilhelmina Marie Kippel, f 25 aug 1877 där, d 7 nov 1949 i Sthlm, Matt, dtr till köpmannen Caesar K o Wilhelmine Hüttman.
Biografi

Herman S växte upp på Tjurkö där hans far var direktör för kronoarbetsstationen. Vid en olyckshändelse omkom fadern när S, som ett av sju syskon, endast var elva år. Genom att de tre yngsta omyndiga barnen av riksdagen beviljades ett årligt understöd om 100 kr kunde S fullfölja sina läroverksstudier i Karlskrona. Han påbörjade sedan högre studier vid KTH och utexaminerades som bergsingenjör från Bergshögskolan. S utökade även sin geologiska kompetens genom att under fältsäsongerna 1892 och 1893 delta som extrageolog vid de geologiska undersökningar inom Norbergs bergslag som leddes av Walfrid Petersson (bd 29), på uppdrag av SGU. Undersökningen resulterade i en 1895 publicerad geologisk atlas över Norbergs bergslag.

S:s första anställning som auskultant i Kommerskollegiums industribyrå blev starten på en statlig karriär som varade till 1920. Under denna tid var han gruvingenjör i olika distrikt och dessutom periodvis förordnad till bergmästare. Detta var dock bara det ena ben som S stödde sig på inom bergshanteringen, det andra avsåg den konsultverksamhet som han med tiden kom att utveckla, inte bara inom Sveriges gränser utan även runt om i Europa. Som elev på Jernkontoret påbörjade han 1894 en verksamhet som gruvmätare och konsulterande ingenjör varunder såväl gruvmätningar som gruvtekniska och ekonomiska utredningar genomfördes över ett stort antal gruvfält och enskilda gruvor inom Sverige, Norge, Finland, Ryssland och Italien. I det sistnämnda fallet var det främst järnmalmsförekomster på ön Elba som undersöktes. Till en början arbetade S även med kemiska analyser av järnmalm (järn-, fosfor- och titanhalter) från Grängesbergsfältet, på uppdrag av Grängesbergs gruvbolag.

Under sin konsultverksamhet kom S redan under 1890-talet in på några dittills orörda, men rätt ansenliga järnmalmsförekomster, som på grund av sin höga fosforhalt, likt Grängesberg och Malmberget, inte brutits nämnvärt. Han publicerade 1898 en större uppsats om järnmalmsfyndigheter i Ludvikatrakten och som ett resultat av denna undersökning bildades 1900 Bergverks ab Vulcanus med utländska intressenter som huvudägare. En pådrivande kraft i företaget var malmagenten W H Müller i Rotterdam. S arbetade här med att prospektera och undersöka malmomfång, samt därefter förbereda insatserna för att påbörja en storskalig brytning vid Fredmundsbergs- och Blötbergsfälten, norr om Grängesbergsfältet inom Ludvika kommun, i södra Dalarna. Han blev gruvornas tekniska ledare och kunde leda brytningen vilken ökade i volym från starten fram mot första världskrigets början, då malmkonjunkturen kraftigt gick upp. 1910 utnämndes S till VD för gruvbolaget och kvarstod som sådan fram till 1926, då han på egen begäran avgick för att kunna ägna sig åt bergshistorisk forskning.

Inom denna vetenskapsgren kom S att arbeta inom huvudsakligen två områden, dels gruvlagstiftningens historia, dels frågan om när gruvdriften tog sin början i Sverige. Att S kom in på gruvnäringens rättshistoriska sida stod i samband med att han fram till 1920 var ansvarig för utgivningen av de då gällande gruvstadgarna för Sverige. Han hade också deltagit i en utredning rörande äganderättsförhållandena i Grängesbergsfältet. S publicerade ett flertal artiklar rörande gruvors utmål och äganderätt under 1700-talet. Han uppmärksammade även frågan hur statens roll i svensk gruvhantering förändrats över tid. I en sista större artikel, postumt tryckt i Blad för Bergshandteringens vänner, behandlade S uppkomsten av odalfält och odalgruvfält och hur deras relation till omgivande gruvor varit och är ur juridisk synvinkel. S:s bergshistoriska bibliotek om ca 30 hyllmeter, med en separat unik samling av gruv- eller bergsjuridisk litteratur om ca 300 volymer, donerades till Jernkontorets gruvbyrå och förvaras numera (2014) på Jernkontorets bibliotek.

Den andra stora fråga som sysselsatte S, särskilt under andra halvan av 1930-talet och början av 1940-talet, gällde det svenska bergsbrukets ålder och uppkomst. Här kunde han med sin tekniska och juridiska kunskap genom studier av de äldsta privilegiebreven, de äldsta svenska landskapslagarna och de äldsta kända köpe-, bytes- och gåvobreven, samt testamenten, dra slutsatsen att bl a masugnen var spridd i Bergslagen redan under 1300-talet. Han tolkade även delar av Birgittas uppenbarelser som tydliga ögonvittnesskildringar från arbetet vid en medeltida masugn i Lerbäcks bergslag (södra Närke och nordvästra Östergötland).

I samband med att det i den historiska forskningen under 1930-talet lades fram nya idéer om det svenska bergsbrukets ålder och ursprung hamnade teknikern S i polemik med forskare som Tom Söderberg och Nils Ahnlund. I ett flertal artiklar i HT och Blad för Bergshandteringens vänner diskuterades bl a enskilda termer som purgatio ferri candidi och osmund. S, som av samtida kollegor beskrivits som temperamentsfull, sparade inte på krutet i sina genmälen när han ansåg att dessa historiker gått för långt i sina tekniska tolkningar av äldre historiska texter. På detta område hade S alltid på fötterna när han diskuterade med humanister.

Sitt temperamentsfulla kynne till trots var S mycket godhjärtad och månade om sin närmaste familj och sina vänner. Redan 1921 skänkte han sin unika samling av gruvlampor och gruvbelysning till Stora Kopparbergs museum vid Falu gruva, där den numera finns bevarad i sitt originalskåp i museets källare.
Författare

Jörgen Langhof